BJÖRNGILLET I

BJÖRNGILLET    (Översättning till svenska Irma Tunkkari 1990)

Tillägnan

Detta verk är tillägnat Människan - I den mån hon kan ta det emot - på sama sätt som olika folks musik och poesi som ligger som basis på verket är tillagnade också mig - i den mån jag har kunnat ta emot detta budskap. Viljan har inte saknats....

Keitele, Saunaniemi 27. 9. 1987  Ilpo Saastamoinen

 

I         BJÖRNENS TILLKOMST

         1.         Världens skapelse

         2.         Urkärret och dess ande (Kännedom om tillvaron)

         3.         Björnens födelse (som saga och som verklig händelse samt nedkomsten          till urkärret)

 

II         BJÖRNENS LIV OCH DÖD

         4.         Björnmoderns död

         5.         Björnfaderns död

         6.         Bärplockarnas skrämmande

         7.         Tumma-pojkens död

         8.         Björnens död

         9.         Transport till festbyn

 

III         BJÖRNGILLE

         10.         Björnens bröllop (Glädjerus under ceremonierna)

         11.          Färden till björnens Understa (Böner till förfäder och björnandar)

         12.         Färden till björnens översta
                     (Förvandlandet av björnen till andlig form och ledsagandet till Björnhimlen)

         13.         Björnhimlen (Perspektiv i olika sfärer)

 

Text och tonsättning...................Ilpo Saastamoinen 1986-88

Översättning till svenska   ...........Irma Tunkkari 1990

Ensemble ..................................De förenade körerna vid Pielavesi och Keitele medborgarinstitut
               med sina medverkande samt POHJANTAHTI- ensemble:
               Kalle Fält sång / fl, Pekka Nylund g, Ilpo Saastamoinen bg

Körens ledning ..........................Kai Huopainen

Körens repetition   .....................Kai Huopainen och Ilpo Saastamoinen

Planering av dräkterna  ..............Tuula Penttinen och Hellevi Ikäläinen

 

TILL LÄSAREN

Eftersom jag som körmedlem har fått göra bekantskap med Ilpo Saastamoinens storartade körverk Karhunpeijaiset (Björngillet), har det inspirerat mig till ett försöka tolka texten till svenska. Jag anser att detta enastående verk borde bli kant också i det övriga Norden. Detta har inte varit någon lätt uppgift, men det har gått eftersom jag har fått stöd och hjälp, inte minst av författaren-kompositören som så gärna har tolkat svåra ställen till nufinska. Arkaistiska och dialektbetonede ord och uttryck har jag funnit i Kalevalas svenska översättning samt i Lönnrots stora lexikon. Utom Ilpo Saastamoinen vill jag tacka direktör Ann Sandelin och bibliotekarie Lisbet Olsson vid Kulturcentrum för Sverige och Finland. Ett stort tack skall ha modersmålsläraren Karl Lantto vid Furuhedsskolan i Kalix i Sverige. Han har genomläst texten, rättat felen samt givit ypperliga förslag till förbättringar. Till sist tackar jag min man Tapani som på allt sätt har hjälpt mig i genomläsandet och färdigskrivandet av texten.

Pielavesi 5. 5. 1990
Irma Tunkkari

 

 

I         SKAPELSEN

Ej är början materia. Börjans bädd är begynnelsen.

Den blev till i skapelsen, skickligt smidd av sanningen

under forna forntidsnätter, eviga stjärneaftnar.

Skapad av vattensjuk tuva, av den vinddrivna torvan,

av töcknet vid töckniga udden, av det gränslösas gränsland

vid den vidsträckta källan, vid den djupa virvelns vingar,

i Polstjärnans öde avkrok, i skötet av kallnande kolet.

 

Uumo-gubben, gårdagens upphov, lät upp gluggen till gläntan,

drog drömmen till fjärden, till ödemarkens blåa brodden

under faderns långa kvällar, forna moderna aftnar

i glimten av det obekanta, i skuggan av det obelysta

under början till det obebodda, ovan urskillningens under

halvvägs till frånvaron, vid sidan av det stående sätet

 

Han vräkte ull över vattnet, lindade tottar därute

i spiran av spetsade stubben, i svalgets vilda svall,

i hållösa ringen, i öppningen utan ingång

i vattenpelarn pelarlika, i rökstrimmans hemliga samförstånd.

I det otämjdas mitt sydde han sävligt sitt nät.

 

Från mitten han rundade ringen, stoppade soldishålet,

ryssjan byggde av röda skrimret, katsan utav Karlavagnen.

Av månens bild han gjorde notet, runan spann till rulltrådslina.

Byggde utav sången håven, stormvind agnade till åtel.

Signade slumpen till bete, skrockade skrocken till hugg.

Av evig lycka blev väntekroken, av kalla naglar ting att ta i..

av framtidslov det lockande betet och glada aftonen blev fluga.

Av fyndigheten föddes flötet och av sömnens maror sänken.

 

Fjäderpennan han sänkte i selet, fäste linan fast i spolen,

roende rätade reven, draget drog i drömmens vatten,

agnade upp det ångestfyllda, varpade varpen i land,

halade halvvuxet upp på det torra, villfarelsen vräkte på sand.

Upp på sand den kalla gnistan. Detta tände Kolögas åtrå.

Skummet stänkte mitt i synen, forsens flöde bländade blicken.

Glädjen slet sig ifrån svirveln, livet lämnade sin herde.

Sanningen sipprade i nävern, lögnen föll i lilla skäppan.

 

Snart slank visan ut ur ränseln, runan rusade ur munnen.

Sången sa sig funnit Sampo, Grottskvarnen gudalika,

den som ensam går runt granen, tror sig snarat lyckan ljuva.

Men han öppnade ödets öglor

vid vindomsusad visdomskälla, på ursprungsdiktens sura sumpmark,

i det sannas snåla skydrag, i fasta tilltrons innandöme,

i avhandlingens tvingande talja, som fjättrare av visa ordet, väktare av säkra väldet.

 

Styre den blinde utav sagan, eller sägnen utav sagotäljarn

i diset på den dävna fjärden, i oändlighetens öde omkrets

innanför okretsad krets....

Vem vill veta vedersakarn, närsom sanningsägarn vittnar

på tuvan vid det våta flödet, i världsvaggans vindtorva...

 

VAT VAT VIND VIND VINDDRIVEN VINDDRIVEN TORVA 'LlJVA TORV

TUVA OSV..

 

II         URKÄRRET OCH BJÖRNENS ANDE

Bortomblivna tider, förflutna forntidsnätter

Man-fader, dagens herre betraktar jordens sidor.

Ej syntes dessa marker, ej träd på luftens gårdar,

ej ens torra moar, ej ens ödsliga ödemarker

för Skogens dotter att ta i handen, eftertrakta med tassarna.

Överallt vattnigt vatten. I dimman dimmiga uddar.

Dagmannens håg vandrar hit och dit genom luften.

Skapade jag tuvan av vatten? Torven av vinddriften?

Av dimman sömniga uddar... disiga uddar?

 

Kärret...

Ej fanns det plats för det öde, för det stora.

Ej syns den man som betraktar världen. Ej tittar någon i någons ögon.

Ej finns det någon som simmar i dess obefintliga nät, i dess ögon,

i dess obefintliga ögon, i dess obefintliga nät, obefintliga nätögon.

Ej fanns ögon, ej någon blick, ej något synligt, ej något osynligt.

Ej fanns det någon som skulle komma.

Ej fanns det någon som skulle ge sig.

Ej någon, ej något, ei kommande, ej okommande.

 

Om det kanske fanns något, så fanns ens något där?

Framträdde mörkret dunkelt ur det något mörkare?

Framträdde skymningen ur det mörka?

Framträdde någon kommandes tomma plats?

Ej ännu någon, ej ännu något.

Ej fanns något kommande, ej fanns något okommande.

 

Visste den kommande, varför han komme?

Ej visste han, ej kände till, ej kände till.

Ej kände den kommande till vägen ut.

Ingen kände till det, ej kände till. Ingen kände till det.

Ej kände till, ej kände till,

ej visste, ej visste, ej någon visste,

vad den obefintliga vindpustfrökens viskningar är

i det obefintliga trädet, på trädets obefintliga ställe

i springan mellan tvenne mörker.

 

Ej hade trädet ännu nån blivande plats där regnbågsmannen kunde dala

ner på kärret, bakom vilket det finns ännu ett kärr

och sedan ett annat kärr, ett tredje.

Bakom det ett mörkt moras och sedan en grå myr

och sedan ett gungande gungfly,

tvenne svarta gungflys oslocknande himmelsögon

och sedan därtill - någonstans därborta - en smal ljus strimma

eller ett ljust sken någonstans

vilket ej ännu syns över dessa mossar

- hitåt bakpå, till ett dunkelt ställe.

Hur dags börjar det urskiljas? Kärret? Trädet?

Eller mannen som betraktar Jorden,

man-fader som tittar åt trenne håll?

Månne de ändå har kommit ren?

Vem eljest kunde förtälja om det översta ljuset, det nedersta ljuset?

Hur har vi förresten denna syn?

Börjar vattens böljande böljor bölija, vindens vaggor vagga,

luftens gungor gunga, källans yta svalla?

 

Susade visslingsvingar någonstansifrån någonstans?

Från kärret till trädet? Från trädet till kärret?

Vad är det som är på kommande, eller inte...

men ändå kommer med vingsus? Tvenne gånger? Nei, nej!

Kommer det på två sätt på samma gång?

Och hur skulle det då se ut?

 

Vad är det som är på kommande?

Prasslar dess vingar?

Susade sulan längs övre loppet av den svartkantade älvbrädden?

Ilade vilseuven över det obefintliga huvudet

mot det obefintliga skuggträdet?

Smög den förklädda räven längs Katthedens hedniska utkant?

Seglade snäckens snedöga på bottnen av dunkla djupgravar?

Spisade spillkråkan tyst på heden? Spisade inte?

Bröts tranans rop i mitten av gungflyt? Ej månne ens börjat?

Föll månne tuvullens vita knopp mitt i endungen?

Svävade brushanens kolsmidda dun uppe i luften?

Skulle daggdroppen just falla i morgonens dimma?

Tuttade tu öringar eld på det stilla selet?

Råkade rökstrimman komma nånstansifrån?

Ej månne ännu?

 

Sjutton dagar va[n]drar jag efter svaret.

Tittar: Ingenting syns.

Ej ens musens spår. Ej någon som komme, ej någon som ginge.

Jag tittar uppåt: blott ljus. Tittar neråt: blott ljus.

Jag når landåsens rygg, klättrar upp på dess rygg,

tittar: ingenting syns.

 

Är jag en skugga? Är jag blott ensamhet?

Eller är jag själva björn-drottningen?

Och då jag ser i vattnet, är jag själv där.

Jordens underverk... i vatten.

Ej finns där nån skugga.

Jag är det... en spegelbild. Och den tittar mig i ögonen.

Jag är det. Det skälvande källögat. Bestens blick.

Och björnen är med mig. Och vi två hör ihop då!

Nu börjar jag begripa!

 

III          BJÖRNENS TILLKOMST

Var är Nalle född från början, Dyrgripspälsen sett sin uppfostran,

Honungstassen blivit sytad, Blåsvansen varit vaggad,

Bruna byltet blivit frambragt?

Mittemellan sol och måne, uppå fjädermolnets hjässa,

invid Karlavagnens axlar, uppå sjustjärnans tecken.

Bortom lutimoska slottet, bakom paltiga paulunen.

 

Var har Nalle blivit lullad?

I den gyllene gungan, i den silverne vaggan.

Härifrån har sänkts på jorden

med gyllene kedjor, med silverne keden,

med snöhöljda snöret, längs steniga stegen.

Var har gossen blivit lagd här?

Vid den ljuva lövträdelunden, i den öde öns sköte, uppå Hökkulien,

i den täta häggdungen, intill alskogens kant, bredvid grönskande snöret,

uppå backens solsida, norr om lilla dolda dälden,

invid vilda videbäcken!

Under granens gröna grenar, under furans fulla krona,

uppå silverne tallen, intill krassliga kraken, bakom videbuskens bak.

 

Hur har Nalle ögon ernått?

Ögonen av häggens bär.

Hur och var är håret funnet?

Ögonbryn av skägglav skäptes, öronen av björklöv böjdes,

nosen blev av björketickan.

Vem planterade bestens bett?

Kave, luftens milda ungmö på backens gula gullar,

på ljuva ljusa ljungemoar.

Var är betarna plockade?

Det kom plockare från havet,

från knöliga knölerötter, uråldriga urträdsstubbar.

Var är naglarna naglade, var är ramarna ramade?

Invid granna granens rot, uppå myrans höga bo,

uppå avgrenade aspen, under fyra yllemantlar, invid sällsamma sälgen.

 

Var har lynnet blivit givet?

Uppå rullande stocken, högt bland himlens stjärnor

uppå rullande stocken, uppå rullande stocken,

uppå rullande stockens topp.

 

Vad blev namn åt skogens bylte?

Trinde truls, Kullens gubbe, Lysten pälsen, Ludenben, Hedens honungssökare, Kullens gyllene äpple, Honungsätarn Ädelnos.

...

Kores, min store fader i en skorstenslös hydde uppå molnet.

Där han ligger, sover han, i sjuttonåriga djupa sömnen sover.

 

Låt oss sova ett tag, låt oss sova länge.

En vacker dag blir mitt höga örngott lågt.

En mörk natt blir mitt låga örngott högt.

Ej kan jag sitta, ej kan jag sova, ej, ej kan,

ej kan sitta, kan ej sova.

 

En stav av gyllene silver tar jag i handen

och tittar igenom den neråt där det nedersta folket bor.

Jag ser ett susande land likt sidentyg, ser ett hand likt på rött sidan,

ser en ort grönskande av grönt vadmal.

Så härligt land det vore att bo i, ett betagande land för skogsdottern att vandra i!

 

Gråter, gråter i nitton dagar.

Sänk mig ner i sidenskogen, sänk mig ner i vadmalslunden!

Sänk ner, sänk ner, innan halva lövet har gulnat.

 

Kores, min höga fader hämtade en gyllne vagga,

fjättrade med järnsmidd kedja

och bad mig stiga in i denna; in i levnadsbanans gyllene vagga,

vikande vagga, vagga.

 

Till gyllene kedjors klingande ton sänktes jag neder,

till klingandet av stora mynt sänktes jag neder,

till klingandet av små mynt sänktes jag neder med namnlösa snöret.

Med åskans dånande stämma ger sig min fader ut.

En nordlig vindpust bär mig till uddens ända vid nedersta havet.

En nordlig vindpust bär mig till översta vindens nedersta lopp.

...

När jag tittar uppåt - bara grått.

När jag tittar neråt - bara grått.

Ingenting syns.

När jag kom neder, steg jag ur vaggan...

(Kortben, krokknä, trubbnos, trulsen.)

Jag står upp på svajande svaga bakben, stiger på stapplande framben.

Tar ett steg - ser en skogsgöl.

Åter ett steg - ser en skogsgöl.

Jag har hamnat mitt i ett gungande gungfly.

Ur kärret stod upp en ståtlig herre,

ur heden steg upp lunsig ludennos.

 

I pölen bökade besten, under aspen skogens gullson.

På ängen av lergrunden, på namnlösa gröngräset, intill videbuskens bak.

Ur munnen spottade en famn lera, ur strupen sköt små stubbar,

ur svaljet slängde unggranen, dvärgbjörken ur magen.

Ur öronen öste örnens näste, ur nosen nappade tranbär,

ur ögonen plockade spindelnätet,

grodrommen ur höften, daggörten ur baken,

älgens bönor från huvudet, harens lort ur nacken.

 

Gick så in i granskogsdungen, in i honungsrika hultet.

Linkade dit lik linnenystan, lunkade lik ylletottar

på den gyllne kullens hjässa, krönet utav kopparåsen.

Tassar ett tag, lunkar länge... ger sig in i det dunkla hultet.

 

Han gnolar om natten, han kväder om dagen.

 

Skogen spred doft av honung, hultet ljuvlig mjödlukt,

hagarna en härlig smördoft, svedjelanden lukt av ölvört.

Skogen spelade på kantele, hultet lät nu göken gala

så att guldet skulle lyssna, silvret sant förtälja

under granens gröna grenar, under envisa enen.

Pojke är jag född på heden, gosse ifrån dejliga dälden.

Modern min är ett löv i dungen, fadern min en barrig barrgren.

På håriga hornuggleben traskar jag längs kottefältet

räknande varje bär, vallande kottar, gungande i talltoppsvaggan

sträcker efter vindens vin och skådar arla aftonstjärnan.

 

Jag är skogsandens son. Mig mäktigare finns ej.

Själv är jag herre och konung. Den som mig stöter, rättar jag,

den dömer jag med min egen kraft, med min egen makt.

Från himlen kommer jag, men längs hedens barrmattor vandrar jag

och skrapar upp mossa, skrapar, skrapar.

Sålunda stapplade skogens björn, flaxade en skogstrollsfågel;

han vart nu en skogens kung, han blev skogens mörke gubbe.

 

IV          MODERNS DÖD

En blåsig höstkväll lade vi oss bakom ett gransnår - min moder och jag -

och somnade in i en djup andtäppande sömn.

Vi sov ett tag, vi sov länge.

En blåsig arla morgon på våren

steg jag ut genom dörren i min dörrförsedda boning

till en sjöstrandsbrink, i en hög bergstrakt.

Ett moln litet som fisksoppa har rest sig.

Tvenne bergåsvandrarens ögon tittar skarpt:

Vilken molnhop är det? Vilken molnhop? Vilken molnhop är det?

En flygfärdig fågel med vingar närmar sig.

En långfingrad örn med naglar nalkas.

En ond båge syns långt borta, ett långt moln från nordväst.

Hundra horn finns på pannan, tusen spenar på barmen.

Tusen spenar finns på barmen, bysten mjölk bebådar.

 

Skogens gubbe, gamla gråskägg, ödemarkens ädla husfru,

öppna ditt höga härbre, låsa upp lås och bommar!

Häggfe, väna moder, hägnadsben, tuvhuvud;

sätt i gång det goda guldet, låt blicksilvret slita!

Jag ger gyllne band om pannan, pryder dig med silversmycken.

 

Våra karlar an barnsligt sinnade, våra hundar valphundar,

skyttar rådlösa skyttar, vi har pärtbågar, träpilar.

De bär aldrig långt ut,

skjutmedel uppnår ej egen täljkniv i slidan

att jag ingen illa gjorde.

Du har fina glidträn kanske? Mina skidor av murket trä.

Ädla äro sköna skidor, fina också glatta glidträn.

Hå, håh, hå, kurr, kurr!

Bra är en båge med senesträng, utmärkt ett spjut, vasst som yxa.

 

Stå upp, sotig tös från sotig stockeld,

skogsgullet undan från barren, när jag spänner bågen; aj, jaj.

Jag börjar fånga mina björnar, börjar skjuta mina fåglar.

Jag läser loss glesa tänder, river loss breda käkar.

 

Vi funnos. Han dräptes.

Djupt ur strupens tungrotsfäste häver jag gällt

ett jämmerrop efter min moder.

 

V          FADERNS DÖD

Sedan min moders bortgång

har det gått en köttslig vecka, köttslig vecka.

Sedan min moders bortgång

har det gått en benig vecka, benig vecka.

Nu letar jag efter Jali, min fader,

backkrönets Jali, min fader Skog-Jali.

 

När jag rör min fot som fem naglar bär,

så har jag snart ängnejdens sju kärr bakom mig.

När jag rör min hand som fem naglar bär,

har jag snart kärrnejdens sju ängar bakom mig.

 

Backar förvandlas till svackor, små svackor.

Sänkor höjes till höjder, små höjder.

Moar böjes till kullar, små kullar.

Jag löper en kort sträcka, löper en lång sträcka

tills min faders mörkklädda bergsrygg börjar skymta.

 

Ej synes han, han har vandrat förbi.

Har vandrat ett tag, har vandrat länge,

sprungit nedför älven, sprungit nedför älven,

följt efter mänskans fotspår.

 

Det blev natt. Under den blir spåren snötäckta.

Snön faller vristhögt, snön faller handflatsbrett.

Jag fryser om den frostbitna framtassen, framtassen.

Jag vandrar en kortare sträcka, vandrar en längre sträcka

tills älvens övre lopp slutar på det gungande älgropskärret.

Jag riktade tvenne väna häggbärsögon framåt.

 

Där på det smala älgropskärret vid Pinobergets brant

tycks backryggens gubbe ligga - såsom risbuske med sina frusna ris.

Därborta ligger skogsryggens Jali, min fader, sluttningens gubbe

med en fyrkantig pil i högra sidan, genomskjuten av en man med hjärta.

 

Jag bestiger hörnet av den mörka skogen, mörka skogen.

Jag klättrar upp i gräset, klättrar upp i rishögen.

Jag sitter tvenna dagar, sitter trenne nätter, trenne nätter.

Där på det smala kärret ligger skogsryggens Gubbe

såsom en risbuske med sitt tillfrusna ris,

såsom ett grenigt träd med sina tillfrusna grenar.

 

Bara ett skelett. Döda ben som torra träd.

När kommer gräset att växa återigen, återigen?

Jag vandrar till öde övre loppet, genom Trollögasjön.

Och jag, ett djur med hjärta, stämmer upp i hultet

trenne ångestrop, trenne ångestrop, fyra ångestrop...

 

VI         BÄRPLOCKARNAS SKRÄMMANDE

Varför skulle bären växa enbart för Tummas moder?

Varför mognade åkerbären endast för denna fru?

Vid bärplockningstiden väntar jag i strandens torra skohögräs.

 

I den långa byn säger den äldsta gumman åt andra frugor:

Nu ska vi ro till smultronstället, hallonstället med våra korgar.

De ger sig längs Skrattstigen till båthamnen.

De ror över fjärden av den stora Härmningsjön

sjungande för kärrets djur med starka naglar:

Vi sju döttrar till en enda moder, vi ror, vi ror, vi ror.

Vi tar skogeandens hårtofsögda son i handen.

Dess framtassar är som kvinnans händer som släcker elden.

Dess baktassar som benhår, frugornas rökta benhår.

Med åror slår vi av dess baktofs från i sommar.

 

Vi fruktar inte, låt oss ro, låt oss ro!

Vinden friskar.

Inom         jordens krets visslar skogens ande, visslar.

östanvinden blåser från övreloppets långa gap, långa gap.

Stormvinden sveper från mynningen på nedre loppet.

Redan knakar knotiga träd. Redan skälver näverträd.

Martallarna må knaka! Näverbjörkarna må skälva!

Visselandarna må frukta!

Kraften av sången må klyva av ödemarkens blåa fura!

 

Ekot av styrårans skrammel hörs bakom udden.

Den fördäckade båtens för syns redan.

Den akterliga båtens akter skönjes.

Nära åkerbärsängen går Tummas moder i land.

Uppå land hoppar näverskofötterna, stöter i land styr-männen.

Finnes ej fara på smultronbacken, hallonbuskarna skrämmer ej.

Blåbär, åkerbär, härliga hjortron, oj,oj.

Oj så mogna! Titta, så stora! Njam, njam... plums, plums!

 

Halvfull fick Flitiga-Lisa sin korg.

Bottenskylan hade Malliga-Mari i sin skäppa,

då anden den visslade,

då kungen gav till det skräckinjagande lätet, lätet.

Nu faller omkull näkehustrun,

då över henne hopper den gifta jungfrun.

Dukar faller från dukhuvuden,

kastas skäppor från händerna.

Kobenta löper före, rultorna rusar efter,

stapplar ut till jullen, förlustade löper till ekan.

Styråror blir framåror, framåror blir styråror.

Redan försvann de väsnande och svamlande från heden,

skvallerbyttorna från ängen, vitsmakarna från strömmen.

 

Om Skaparen ger oss en bra höst

saknar Tumma-pojken inte mycket.

En björn av hundra fattas,

en enda björn, tvenne ögon...

 

VII TUMMAS DÖD

Tandlösa, nagellösa har Tumma-pojkens hundra nallebjörnar varit.

Ullnaglar, ullmunnar, ullhuvud, fem med ulltänder,

händerna av ulltottar, ullbetäckta fiender.

Jag känner Tumma-pojken. Tumma-pojkens harstigar:

Vid ekorrjaktstiden sätter jag mig vid snarstigen.

Redan andra hösten sitter jag där, sitter och funderar,

jag sitter där, sitter och funderer.

 

- Höyhetär Gårdvars husmor, Ahavatar, hundens valp:

Bastubad förspåhunds näsa, väderkorn åt stövarns nos.

Nu infinnes tvenne skällande hundar stora som hanulvar.

Genom kvistveden stirrar jag, stirrar jag, stirrar jag.

När hultet rasslar, börjar mitt bröst bulta.

 

Där komrner han - så hög som till hälften av höga träd.

Nu kommer han - liten som en låg trädtopp.

Finns ej tid att räkna hans slagvapen.

Tillbaka drar jag högre tassen, svänger långt borta framför en.

Bakom grenen ställer jag mig, reser mig på bakbenen.

Jag trodde, göken skulle gala, ålsklingsfågeln skulle sjunga.

 

Det var inte gyllne göken, det var hunden min egen.

När Tumma-pojken kommer igen, räknar jag denna gång slagvapnen,

räknar noga levnadsvillkoren. Bakåt drar jag vänstre tassen,

svänger långt borta åt obygdsvägen - i ändan av stackarens stig.

Redan kommer varghundarna, jämrar spårhundarna.

 

Skydd ger inte vindfället, långt liggande rotstubbshålet.

Nu upplöser jag luktladdningen, skjuter snus åt kläpparna.

Redan ryter Tumma, ryter Tumma:

 

Rör ej vid, du den ludne, dra åt fanders, avgrundsande!

Bit aldrig mänskligt kött, ej Skaparens skapelse.

Om du har lust efter en bit kött, bit av en barrstock!

Jag störtar på Tumma-pojken, griper tag i honom med grymt morrande.

 

Träffar ej örnfjäderspjutet, sticker ej rentungsspjutet.

slår ej älgbågsyxan som ligger över axeln.

Endast min baktofs bryts av, baktofsen bryts av.

 

Vid soluppgången brottas vi i videskogen,

vid solnedgången brottas vi i granlunden.

Vem vet hur länge, ett kort eller ett långt tag?        

Våra tiofingrade händer förvandlas till tjugofingrade.

I jämna marker gräver vi gropar,

ojämna marker jämnar vi ut,

tills Tumma-pojken fastnar i remmarna på sin matkont.

Hans tvenne femtåiga fötter halkar.

Rotspjutet trillar ner,

hans fina bågyxa gnisslar vid stubbroten.

 

Tumma stupar ner på heden.

Jag trycker bröstet ner i hängmyren,

slänger honom i skogskärret.

När jag river loss vänstra skuldran, högra skuldran,

flyger en blodtörstig broms från honom.

När jag river loss skulderbladet,

flyger en stickande blodig insekt från honom.

 

Jag sliter loss fjärilsanden, låter fågelanden flyga.

Skogsstjärnans tindrande sjunker i det våta mörkret av vitmossan.

I en mörk gömgrop med en bys omfång sitter jag på honom,

tills köttet varder jord, varder jord.

 

Trenne har slottet dörrar, tröskel vid alla dörrar.

En är tröskel, tröskel av trä,

av ben är den andra tröskeln,

av kött är den tredje tröskeln.

 

Av jord är den allra största, av jord är den minsta,

jord skall även du varda.

Det spelar ej nån roll om nån söker Kaukomieli, Tumma-pojken.

Den som söker kan ej finna.

Finns ej Tumma, syns ei Tumma,

syns ej, finns ej...

 

VIII         BJÖRNENS DÖD

Den morgonen började den gamle Tuomos spårhund, stor som en rentjur,

skälla, skälla bakom dörren till min boning, försedd med dörr,

som var stängd med en bom av granträ.

I taket på min betäckta boning spräcks ett hål, taket spräcks redan av solen. Versmakaren, sagoberättaren Tuomo närmar sig:

 

Dyrpälsen min, vakna, stig upp!

Morgonstjärnan har redan bleknat

vid sju dunkla ödemarkers dungar.

Ädle björn, min underbare, vredgas icke utan orsak,

ifall bång och buller uppstod,

om benen brakade, skallen skakade,

tänderna gnydde och gnisslade!

Jag har lust att äta kött, betäckt med löv, njurar från granrötter,

talg som legat nere en vinter.

Trenne finns band vid din boning:

ett är ett band av rönn, ett annat en nosgrimma, det tredje en koppargördel -

så att munnen ej tar i benen, tanden ej klöser i ådrorna.

Hå, håh, hå...

 

Trenne ynglingar spände sina sprättbågar.

Knappast hörde jag sidensenans klanglösa ljud.

Då den yngre sköt pilen av sin sprättbåge,

då hoppade mitt färggranna tallkottshjärta: dppp!

 

När den äldre slängde en smärtsam mygga i min päls,

så genomborrade en retande smärtans broms den dödande punkten

i det heliga djuret.

I undergångens näktergaleld brann jag,

då gamle Tuomo sköt den tredje pilen.

Jag glömmer bort fadern och modern.

 

Jag störtar åt något håll, angriper trädet på stenen,

river loss det och slår med det åt alla håll.

Och jag blir slagen, jag blir slagen.

Där slogs den nedböjde, höggs med klubborna, trampades i gruset.

 

Järnet är delat i trenne delar:

lövhacka åt smärtbringerskorna, svärd åt väsnande feer,

skära åt sikkäringar, yxa åt de lättfotade,

spjut åt störtande töser, kniv åt de skärande,

andra järn åt de krossande...

 

När jag ropade på trolldomshjälp,

gav ingen mig handhjälp.

När jag bad om sobelhjälp,

gav ingen mig fothjälp.

Fast jag läste viltbönen för Stora Morbrodern,

tilltappningens gubbe vid två flodarmar,

gav ingen mig handhjälp,

gav ingen mig fothjälp.

Och jag blir slagen, tills mitt fjärilsmedvetande fördunklas.

Och jag blir slagen, tills mitt fågelmedvetande försvinner

mot det gungande trädet.

 

Och äntligen - då allting har tystnat - finns blott on korp

nyfiken ovanför mig, ovanför mig,

när den tittar på mig mycket nära,

mycket nära för sista gången, för sista gången...

Sista gången såg jag den,

och vinbären trillar på högra kinden.

Enrisbären trillar på vänstra kinden på Viinikkaberget,

omringat av Katajakärret - här långt borta på den fuktiga hängmyran,

på den snart mörknande Tarinaåsen bortom rengraven,

i Töppönens utmark - där, där även de fängslade ligger...

i den duggande nebulosan...

med långsamt frysande häggbärsögon förgäves stirrande?

Det må vara ljust eller mörkt där,

vänder jag blicken mot dem,

när jag hör kallet.

 

Pappa, Mama!

Vem har förtrollat mitt i mörkret en munharpa av ben?

Och varför saknar den stämman?

Varför saknar jag stämman?

Hi-hi, hi-hi...

Nu börjar jag begripa!

 

IX         TRANSPORT TILL FESTBYN

På den fasta furulaven med granfot blev jag buren.

Längs den yxmärkta stigen blev jag dragen

trenne dagar, fyra nätter,

trenne dagar, fyra nätter,

över den stora fjärden, bred som trollandens öga.

Nedför älven med svart vatten fördes jag i hundtungsbarkbåt.

Sjutton gånger, sexton gånger,

sjutton gånger fördes jag runt

som solen går på sin bana.

 

Nedför älven med vitt vatten fördes jag.

Till den fiskrika älven blev jag släpad.

På en liten holme i flödängen blev jag lagd.

Uppå det täta hallonberget blev jag buren.

Vi infann oss i den glada byn.

 

En spelande man spelar, en spelande man spelar.

Vi leker en regnlek, vi skojar med snöbollslek.

 

Från den kalla ändan av den isiga byn kommer en sagoförtäljare.

Evig fröjd förberedes.

Nu sjunges mina sånger, nu förtäljes mina sagor:

Hi, hi-hih, hi-hih, hi, hi bröder, kamrater!

Hi hi, hej hej, hi-a hi-a hej!

Ej tar sången slut i sångarens nävernunakont.

He heja hi-a, hej hej hej!

 

Om sången inledes vid vårislossningens tid,

så pågår den till höstens första isskorpa.

Om sången inledes vid höstens ruskatid,

så pågår den till vårislossningen.

 

X          BJÖRNENS BRÖLLOP

I en guldskymd rökluktande människoboning leddes jag in

såsom en kär jordisk reskamrat.

Med en hand som luktade eldrök släpades jag in

i männens och kvinnornas hydda genom en dörröppning

som var spärrad av folk, med fyra människorop, med fem kreatursrop.

Jag leddes in i den stora gudens famn till stora mynts klingande.

Jag leddes in i den lilla gudens famn till små mynts klingande.

 

När spelaren knappar strängaspelets nedersta sträng

ekar den nedersta världens fotguds djupa strupröst.

Och den fyrhändiga nävernunan Japel gycklar, gycklar med benen.

 

När spelaren slår strängaspelets översta sträng,

ekar den översta världens vingguds höga strupton.

Och nävernuna Japel med fyra händer gycklar,

gycklar med händerna.

 

Där matas alla med mjöddryck, där låter man alla få honungsdryck...

 

En utmärkt man kokade ölet, en bättre sådan bryggde bryggölet.

Ölet började ei jäsa, mannens dryck började ej bubbla.

Biet är en omtyckt fågel, en munvig fågel

som flog på bryggarens händer, på botarens tumme.

Så började ölet jäsa, nu bubblade mannens dryck.

Det gormade i gossens inre...

Där matas alla med mjöddryck, där låter man alla få honungsdryck...

 

I människoboningens sotiga hörn vilar jag

med mina fyra, fem djurknappar helt öppna

på en liggbänk av brädträ, i en rönnbrädsvagga med fem lister,

på en tunn silkesbädd, mitt på en röd duk,

framför mig älvens föda, skogens outsinliga föda.

 

Där matas alla med mjöddryck, där låter man alla få honungsdryck...

 

Med silver blev mitt huvud täckt, ryggen blev täckt med spetskanter,

med långa vävda band.

En mörk hand som bär tändvedseld går nätterna igenom omkring mig.

En god hand som bär älvfett glansar bakåt framdelen

av min framtillrufsade pannlugg.

En vacker hand som bär sjöfett stryker framåt bakdelen

av mitt bakburrade nackhår.

I hörnet av min kantiga kåta, i hörnet av min tronstuga

börjede någon ge av sig knastrande ljud.

 

Det blev ej klart vad det var, det blev ej klart vad det var.

Vad är det för något, det där djuret med läte?

Ett djur med vackert läte,

ej sett förut, ej sätt med ögon,

som klingar ljuvt, som klingar, ett klingande träd...

Vad är det som klingar?

 

Vein virusen valmoloilta, tuon kirukin sijaisni... (osv.)

 

Jag betraktar allt under de fyra nätter som översta guden bestämt.

Jag lyssnar de fem nätter som tillhör björnen

på barnens gränslösa glädje,

på klappandet av bara händer.

När flicka-pojke-leken tar slut, tar slut,

uppenbarar sig den håriga Jipasi på min kåtabädd av bräde.

Jag vet egentligen inte, vad det är.

Vad är det? Vad är det?

 

Där tändes en eld av glödande granvedskol,

 

då börjar skyddeanderöken stiga,

börjar den nedersta andens rök stiga.

Nu tar fiskmåsmannens livstid slut.

Nu upphör lomvandrarens existens.

Jag sitter i hörnet av min sällsamma stuga utan att ännu veta,

vart jag kommer att bli ledd, att bli ledd...

 

XI          FÄRDEN TILL DET NEDERSTA

Hej hej he-hej! Du, den molniga bergsuddens fina fe!

Bakom mig har jag lämnat min jordiska järngestalt.

Du, nävernuna, låt andan stå!

Ta strängaspelet i famnen och låt din strängbåge sjunga,

att jag kommer till vila.

Hi hi hia hej hej...

 

Frukta inte, unge fåglar! Glöm inte skickliga ord!

Bakom orden finnes de stora andarna.

Orden visar vägen till ändan av denna väg, men inte den.

Bakom ordet kommer den som är där, men inte synes.

Bara nävermasken syns!

Bakom ordet kommer den - nävernuna - som är där, som inte syns...

 

Du man-fader som betraktar världen, lyssna en stund på denna sång.

Du, fe, på den böljande älvens udde, var har du försvunnit?

Skynda dig, skynda dig hit!

Den äldste på forsnacken kom, kom, kom!

 

Varelsen i lärkträdet, flyg närmare!

Jali, vid Blindälvens övre lopp, de två bergens järnsmålom,

som befinner sig på denna, fjärdens kopparsvan, vikbottnens malmlom -

vart har ni tagit vägen?

Näcken i sjörostjärn, ödemarkens tisslare, furuskogens skriare!

Kom fort, kom fort, kom fort, kom fort, fort, fort!

Kom fort, kom fort, kom fort!

Invånarna i min järnhydda, jordgropens tystlåtna,

stirrande figurer i min torvhydda! Kom, kom!

Häggbärstanke, enbärsblick, stirrande stenöga!

Vart har du gått? Vart har du gått?

Skynda dig närmare! Skynda dig närmare!

Hitåt, hitåt, hitåt!

Göm er ej i dimmslöja! Göm er ej i regnslöja!

Kom, kom, kom, kom!

 

Övre loppets farfar, islandets sittande ande!

Det tjälade gungflyets besvärjelsebak, hedens håriga lingonbak,

hjortronkärrets luktbak!

Bred ut tassarna på himlens och jordens tunnelväg,

på jordens och jordinrets virvelstigar!

 

Kom visslande farfar! Låt ditt visseleko eka uppe och nere,

nära och fjärran, nu här på stället!

Redan hörs farfars visselande komma.

Redan hörs min urgamla farmor komma.

Rökhålets gubbe, grottöppningens eviga gubbe,

Katthedens ensamma vandrare, ihåliga fura,

fjädergumma, barrhatt, lavskägg!

Tyst, tyst farfar, låt andan stå,

sonens hjärta blir inte skrämt!

 

Alla mina kära kommer hit från vattnets sida,

på jordens och himlens sida hör det visslande suset av järnvingar,

det visslande suset så långt ifrån som ett seende öga skönjer,

ett iakttagande öga urskiljer, urskiljer.

 

Frun på Hästslukarkärret, Husmodern på Stumåkern!

Lyssna! Lyssna på mig

med dina lyssnande öron lika sorgduvornas!

Flera av dina stackars ungar gråter, gråter efter dig

med smärtsam aftongråt.

Lyssna, lyssne, lyssna på mig!

Bara din sjögyllene heliga håg klev hit, hit!

Vänd åt oss ditt krullade huvud med sex - sju lockar!

 

Jag återvänder till ändan av vägen på denna sida,

till öppningen av järn.

Tillbaka traskar jag genom nio skymningsländer,

genom det skälvande källögat,

genom åtta brunnlock in på botten av sju sjöar,

till foten av sex sångträhöjder, till marken av fem sångländer,

till dälder av fyra uddar, till krökningen av tre berg,

till den brusande funderingsstenen, i två forsar, till ett nattkvarter.

Je-hej. He-hej!

Jag får min jordiske gestalt igen.

Jeh-hej! Jag vaknar upp.

 [Jatkuu osassa II: XII  FÄRDEN TILL DET ÖVERSTA]