BJÖRNGILLET II

[BJÖRNGILLET II]

XII          FÄRDEN TILL DET ÖVERSTA

 

Oj, oh, oh, oh, oj, Joj, joj joh-joh-joh-joh joi! Ja-ja-ja-ja!

Jag har förlorat människorna.

Jag har mist hörnet av min knutliga boning.

Jag befinner mig ute någonstans, men själv är jag inne

i mitt livs första natt... och dess sista natt,

bakom vilken det finns en annan natt - lång som en skugga

som tittar bakåt. Så lång...

 

Fotandar, vingandar ställer sig in i min skörtpäls.

När den stora anden ställer sig inom mig,

kommer jag till klingandet av stora mynt.

När den lilla anden ställer sig inom mig,

kommer jag till klingandet av små mynt.

Inifrån ut, utifrån in... (som tåren av rörelsen..)

 

Jag har förvandlats till storleken hos en musmoder med mustascher.

Mitt bakåtvända öra hör, hur barnen saknar mig.

Mitt ångestfulla kvinnohjärta känner smärta, känner smärta.

En tår faller längs vänstra kinden - (som tåren av rörelse...)

 

Under andra natten har jag nått storleken av en mårdhona.

När mitt framåtvända öre hör de saknande minnesorden,

då faller en tår längs den högra kinden - som tår av rörelse.

 

Under tredje natten har jag kommit till ändan av ekorrejaktstigen.

Jag har nått storleken av en järvhona,

jag går i järvhonans fotspår,

efter mig släpar jag min isbädd.

Skogsdotterns isiga tårar stannar på båda kinderna - sorgens tårar...

 

Jag vandrar längs en stig som sänker mig ner ända till knäna

tills jag når en råtall vars topp är osynlig.

Man visslar mig med visselstämma genom ett litet tandmellanrum.

Man skrattar åt mig med skratt som vållar smärta i ryggen.

Och man sticker i mig med en pik med sex ben

tills man har grävt bland mina ben

ett hål, tvenne hål, trenne hål...

 

Någonstans blåser den varma vindens pust,

när jag blir lagd på färdstigen, bred som en ekolans,

såsom också min djurmoder har blivit lagd.

På tvären är spängerna på min stig.

Jag har att kliva genom natten, genom mörkret,

tills det gryr en klarnande lyckosam dag på morgonen.

Jag har nått björnmoderns heliga gestalt.

Nu börjar jag begripa.

 

Bra är allt vad vi har gjort för varandra -

människonna för mig detsamma som jag för människorna.

Tåren av rörelse, tåren faller lungs mina båda kinder.

Allt detsamma vad ni gör för mig,

det gör jag en gång i tiden för er.

Men jag gjorde det inte med samma kärlek för er

som ni nu för mig.

Jag kunde det inte, då jag ej är människa... ännu.

 

Nu börjar jag begripa.

Ni fick min jordiska gestalt.

Följ mig nu till porten till det översta.

 

Ruinbackens urvarelse med hår och tår!

Inrikta hitåt dina ögonfransar stora som sjö,

inrikta hitåt dina ostliga morgongryningsögon, ögon,

dina tårdränkta morgonrodnadsögon,

inrikta dem på oss.

Vi tillbeder extra himlens dagar till att få genomleva.

 

A-hå! Länge kan jag inte vila mig. Jag har att fortsätta.

I gestalt av en järngädda glider min hundnosfärja framåt.

Vännen min, vattenrå, förberedar mig en viloplats.

Kvarnstenar hänger de på mig som tyngd,

likaså en sänksten på bröstet.

Ur mitt näsbrosk hörs redan snarkning, ptrr jåhå.

Efter sju tider höjes min skalle lös från stenarna.

Vattuman! Näck! Skynda dig! Skynda dig!

Vid den jordiska bäverdammen sitter böjd

min farfars trumpenpäls-ande och stirrar orörligt genom fångstnätet.

Jag blev ej hängande där, utan jag vandrar med återhållen andedräkt

in på den öppnande bottnen.

 

Från botten till botten går min stig,

min på den öppnande bottnen,

in i dess inre, nedanför den, under bottnen... allena.

Från botten nedanför botten,

från botten till botten går min stig,

nedanför bottnen, in på bottnen.

 

Flintnos, Näckögsande har i handen klabbar, tvenne träklabbar.

Täljande den ena med den andra vänder han sig turvis på sitt säte

uppe på virvelklabben, i Sampos sadel.

Han har på pannan ett öga bakom ögat av vilka det ena tittar

och det andra också. Nej, bara det ena också, det andra ej alla. Titta...

Mannen som tittar åt tre håll.

Man-fader som tittar åt tre håll.

Vi ber om livstiden åt en liten flicka...

Hör du besvärjelserna? Ser du språng? Det gäller att fortsätta.

En svår och krånglig färd tvärsigenom nio jordskorpor

genom åtta skymningsländer.

 

Klinga strängaspel! Klinga strängaspel! Klinge strängaspel! Klinga!         

I den kvädande jordens gömmor finnes jordens brinnande grottkärna.         

Nedanför Sångträkulle dånar långsamt hamrandet av jordens kärnetrumma.         

Hej! Du, min utsinade sjö med sju backar!         

Djupare, djupare, djupare, djupare!         

Redan brast locket på den djupaste brunnen,

öppnades den nedersta dörren till Dödens stuga.         

 

Je-he-hej! Hå-hå-hå. Djupare!         

Jurr-lak, jurr-lak, jurr-lak, ptrr-jå-hå!         

Djupare, djupare! Äh! Djupare, djupare, djupare!

Kon-kan! Kon-kan! Hih-hih-hih-hih, häh-häh-häh, ih-hih-hih...

 

Jag stiger in genom järndörren.

Och ett stort långt ansikte tittar länge...

Ögonbrynen är liksom de nattliga skogsbrynen av två berg.

Ögonen är som två svarta tjärnar.

 

Hih-hih-hih håh-håh-håh-håh hoh-hoh-hoh-hoh! Kon-kan!

Jåh-håh-jåh-håh-hik-hik-hik-hik jåh-håh-jåh-håh ah-ah-ah-ah...

koåip koåip koh-koh-koh. Ao-ao ie-ie-ie- käk-käk-käk ka-kak ka-kak

hiek hiek hiek ko-ko-ko-ko tjukka... kek-kak-kok ky-ky-ky-kyk

hingkön singkön ähäkän häpkähäk!

Kåti kåtå håhåti åmåti ama ånå amaha ähä äsä ähäkka

Nähri-Nähri-i dihå-ån dihå-ån tsuk tsuk to-rok o-o-o-o...

 

Gubben Ärlik!

Skona oss för smärtor ända till handens fingrar.

Skona oss för smärtor ända till fotens tår, ända till skinnskofötter.

 

Länge är jag ej död. Jag har att återvända...

 

Kärrets fru, hör på! Femsträngade strängaspelet blir stämt.

Kärrets fru, hör på! Sexsträngade strängaspelet blir spelat.

Mannen som tittar på världen, härskaren av den vaktande källan!

Vart har du tagit vägen? Vart har du tagit vägen. Skynda dig!

Lyssna på denna sång:

hej, hia-hej, hei hia-hej.

 

Höken med sju vingar på bergsluttningen på den där sidan,

uven med sju vingar på bergsluttningen på den där sidan.

Vart har du tagit vägen? Jeh-heh-hej - du med glödande vingar...

Vart har du tagit vägen? Skynda dig!

Var hörs den glädjande röstens klang? Hej-hia-hej. Hej. hej.

Budbärarna av himlens vindtunnel, virvelpustarna av vindfröknarna.

Budbärarna av virvelpustarna! Skynda er, skynda er!

Mina sju svajande änkor kammar redan håren -

på sju kärr. Skynda er, skynda hit!

Lyssna på denna sång: Hej-heh-hej!

 

Kärrets fru hör på! Sätt dig i kärrkorpens vackra gestalt,

vackra skepnad på din hägringshäst som är gudomligt snövit,

i den gyllene sadeln, i den silverne sadeln.

Bred hovarna på hägringshästen med vit panna på himlens tunnelväg.

Lyssna på denna sång:

hei, heh, heh, hej.

 

Gå utmed den gyllne stigen, längs den silverne vägen,

där broarna är sidentäckta, sidentäckta, kärren täckta av sammet.

Sanka ställen täckta av kläde, onda ställen av linnelärft...

 

Nu inledes himlens tunnelfärd, färden genom det översta,

inledes vingfärden av ödemarkens gubbe.

Sju lärkträd står i mitten av den översta himlens rörväg.

Trenne dagar stiger vi med samma hastighet

in i det öppnande blindögat av det översta

och vi träder in genom solens öppning.

Jorden är något ljusare. Salarna är framför oss,

brokiga som aftonsolrök.

Och hans järnstav är lik stjärnor, lik stjärnor.

 

Från denna plats under solen ger jag mig åter i väg.

Om trenne dagar finns framför mig rökholme, molnholme,

gyllene rundel, gyllene rundel lik molnholme, rökholme.

Såsom ett bi går jag in genom en oöppnad dörr

in i eldens hjärta, in i eldens hjärta.

Nu öppnar jag den gyllne dörren till min faders,

den översta Skaparens stuga.

Gå utmed den gyllne stigen, längs den silverne vägen,

där broarna är sidentäckta, sidentäckta,

alla kärren sammettäckta.

 

XIII         BJÖRNHIMMEL

Och du kommer att klä mig i tonpäls, ordkläder, diamantögon, blomsterslöja:

smycka mig med sällsamma rytmer, dekorativa viskningsband,

idealiska motsatser, uppgående dubbelknut, uppväxtsårens årskott,

oändliga begynnelsesträckor, regnbågsvägvisare,

spindelnätstunna tjocklekar,

näktergalsvis drillande inspelningsgömmor...

med blå stunder på obygd, månens ringar, dagens ränder,

med poetiska skattebodar, som viskar om pärlkorn,

om helheter som bildas av spillror,

om skogsstigar som kantas av vintergator invid stjärnehärars axlar,

om björnramar som rör vid månen...

om morgondaggiga nattfåglar, som förtäljer om gången framtid

och om kommande forntid, mellanperioder,

om enrisbärens ekande ekorum,

den i knopp slutna längtan efter kommen tid,

om ortskänkta bomärkens omutliga innehåll,

om gungor som rör sig åt ett håll i klyftor mellan höga bergstoppar,

om trådlösa fågelvingar, om stavar som upprepar sig

från vårdagjämningen till vintersolståndet...

 

Hädan går även jag - för somliga flera gånger, för andra ej en enda

och traskar mot det mål som är livets ändpunkt.

Med vingarna klyvor jag den obefintliga gränsen mellan liv och död.

Det gör jag med nagelkängor, ormbunkar, kattfötter, kråkhackor, storknävor,

orkidenaglar, kaveldunshästar, med stenörtstands-leende, med snöbollsmun...

över tätörtsängar, mitt i bland slåtterblommor,

oförutsägbara vaggvisor kuttrande, kuttrande.

 

Till dess bottnen helt plötsligt öppnar sig.

Himmelsblåa glimmar anonyma öar i anonyma vikars källor,

till dess bottnen helt med ens öppnar sig,

till dess bottnen helt med ens öppnar sig, öppnar sig, öppnar sig...

Därpå, just därpå träffar kraftens ljusnedfall tyst pärlande,

ljudlöst som snöfall, som svart grottvirvel, virvel,

tills bottnen för ett ögonblick öppnar sig, öppnar sig, öppnar sig...

 

Du stora osynliga, som kommer bortom dig själv.

Du som sprudlar dig ut ur dig bortom hela synfältet.

Du som speglar den blick som du möter bortom dig och som stirrar

med dina svarta skogstjärneögon bortom sig (vars botten öppnar sig)

 

Du är en vändpunkt, utåtvänd gyllene päls,

vars ögon ror utifrån in i den egna hågen,

som är enda vägen inifrån utåt, utifrån inåt,

utifrån inåt, vars botten åter öppnar sig...

 

Icke är jag den, som gör det - det är du som är här inne,

inne någonstans, inom vars inre det finns nånting mer inre,

ännu längre kommet, som befinner sig nära något obeskrivligt stort.

Stort därför att det är alltför obemärkt, så anspråkslöst,

så litet att det skimrar.

Och det tittar hela tiden bortom sig (vars botten öppnar sig).

 

Och alltid finns bortom det någonting,

bortom vilket finns ännu nånting annat (bortom vilket befinner sig Det).

Och bortomn det finns ännu någonting,

bortom vilket finns ännu någonting annat. (Bortom vilket befinner sig Det.)

Bortom vilket befinner sig Det, som finns där,

bortom vilket finns ytterligare någonting.

Och bortom det finns en skugga (bortom vilken befinner sig Det)

och dess skugga uppnår långt, långt

och tittar hela tiden bortom sig.

Nej. Och säger ingenting.

Så långt är det. Så långt, långt.

(Och det tittar, vars egen skugga uppnår långt bort).

Och tittar bortom sig, och tittar bortom sig,

långt, långt bort, långt bort, långt, långt bort...

Nej! Utan hlitåt till vårt håll, till vårt håll

(och tittar bortom sig och tittar bortom sig)

långt hitåt, in i ögonen, in i ögonen

(vilkas botten öppnar sig).

Så långt är det.

 

 

Silverlikt klingar aftonens solrök.

Ordens silver, gärningarnas silver, tankarnas silver.

Silverlik gryning slumrar bortom det ändlösa urhavet.

 

I livslabyrinten av silver flyter, flyter

varandets och vardandets gyllene bjällervagga på osynligt ställe.

Därpå, just där träffar sakta pärlande kraftens ljusnedfall,

ljudlöst som snöfall, som sakta susande snäcka,

som kolsvart grottvirvel,

vari höstens gyllenrodnad suges in för att åter skingras i osynlighet.

 

......